August Strindberg var pareidoliker. Så här skriver han i En blå bok: ”Eget är att mänskliga anletet syns överallt, på tapeter, i nottryck, på skåpdörrar av omålat trä, på bordsdukar, överallt där streck och punkter finnas. Märkvärdigast är att i omålat trä finna mänskliga anletet, särskilt i vresig valnöt och björk. Men det är aldrig något ungt och vackert, utan idel satyrer, fauner, troll. Trädstammen består ju av i varandra instuckna rör; om dessa skäras i längdsnitt så är strax ett monster där. Blommor, särskilt rosor ge också ansikten, men icke dem man ville vänta, utan mest häxor utspökade i bahytter o. s. v. Ett barnansikte har jag aldrig sett uppstå under dessa förhållanden”.
Fenomenet förklarar Strindberg så här: Nisus formativus, eller sinnets drift att komplettera, dana, bilda, finnes väl bakom, kanske annat också ´under tröskeln´.
En pariedoliker skulle säga att det är ett ansikte gömt i den socialdemokratiska rosen. Ansikten kan också dyka upp på en fuktfläckad mur, en trasig rullgardin, en tapet, ett möglat bröd, en ostgratinerad smörgås, ett nött träbord, ett stenlagt golv, en våt badrumsvägg och i majbrasans flammor.
Psykologer använder sig av pareidolia och det som finns ”under tröskeln ” hos en människa när de ber sin patient tolka slumpmässigt skapade bläckplumpar i det så kallade Rohrschachtestet. Krattan fann jag i en trädgårdsbutik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar