Först nu, när det är alldeles för sent, vet jag vilket yrke jag borde ha valt. Jag borde ha blivit översättare. Det är väl känt inom författarförbundet att översättarna har de trevligaste festerna. Som översättare sitter man med intelligenta kolleger och diskuterar prepositioner och andra viktigheter hela natten. Har man svårigheter med namn på gamla engelska jordbruksredskap är det bara att fråga en kollega, det finns någon alltid som vet.
Översättare blir alltid positivt bemötta och översättarkollektivet är underbart, säger Kerstin Gustafsson som jag talade med häromdagen. Översättare är ovanligt prestigelösa, vi delar med oss av vår kunskap till kolleger, säger hon också.
Jag har också nyss talat med översättaren Anders Bodegård som jag träffade på Runmarö för ett par år sedan. Han berättade att Jan Stolpe kommer med en nyöversättning av Montaigne i höst och att hans egen nyöversättning av Madame Bovary närmar sig sitt slut. Den har dragit ut på tiden, Anders har haft mycket annat att göra. Han säger att madame Bovary gråter inte en enda gång i boken. "Hon gråter inte över mig heller men hon är förbannad".
Glömt handlingen i Madame Bovary? Här är den: Charles är läkare i landsorten och olyckligt gift med en äldre kvinna. Hon dör. Han gifter om sig med Emma som är ett romantiskt våp och drömmer om fester, tjusiga kläder och spännande män. Den rike Rodolphe blir hennes älskare men han tröttnar. Näste älskare som hon dränker i kyssar och kastar rosenblad över är Leon som också tröttnar. Emma tar arsenik och dör. Charles sörjer, allt har tagits ifrån honom. Han dör.
Det är flaggdag i dag. Flaggan hittade jag i Vaxholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar