 |
| Silveriris, Iris pallida |
Hur härligt är det inte att känna besatthet. Det är som en förälskelse. Det pirrar i kroppen, man undrar hur det ska sluta, om man kommer att bli besviken. Och hur underbart är det inte med vänner som delar samma besatthet. Häromdagen besökte jag författaren Maria Flinck som på sin kolonitomt har flera fantastiska irisar. Jag hade med mig två till henne och gick hem med tre. Det kallar jag gott utbyte. Dessutom fick jag veta att min höga ljusblå iris, som är ett kärt minne av en nu död väninna, heter silveriris,
Iris pallida. En mycket gammal sort.
Som vi nyss kunde höra i programmet
Odla i P1, är det lätt föröka irisar eftersom de brer ut sig med jordstammar som ligger ytligt och går att enkelt att gräva upp och dela. En sann irisoman delar med sig till andra med samma läggning.
 |
| Knoppar av iris slår ut i ett glas, blomman varar en dag. Den bortre irisen med fenomenal blå färg, utan något namn, växer nu i min trädgård. Likaså den gula, undersköna, lågväxande irisen. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar