Telefonfobi

Den 22 april 1899 föddes författaren och fjärilsexperten Vladimir Nabokov i en aristokratisk rysk familj. En av de saker som han brukade skryta med var att han inte kunde svara i telefon. När det ringde, var det hans fru Vera som lyfte luren. Inte heller kunde han skriva maskin. I alla fall var det frun som renskrev både hans manus och hans brev. I breven kunde det stå: ”Ring mig, min fru kommer att svara men jag kommer att stå bredvid och lyssna.”

Vladimir Nabokov bodde flera år i USA och föreläste bland annat på Cornell University. Hans fru körde honom till universitetet på morgonen och när hon parkerat bilen gick de arm i arm till föreläsningssalen. Naturligtvis gick de arm i arm. Jag har hittat starka indicier på att Nabokov var ansiktsblind. Genom att gå arm i arm, kunde fru Nabokov ge maken en diskret tryckning så snart de mötte en kollega som han borde hälsa på.

Kanske var Nabokov telefonfobiker. Telefonfobi, har jag funnit, är ganska vanligt. Gunnar Myrdal till exempel kände en rädsla för telefoner. Konstnären Lena Cronquist säger i en intervju (DN 15 aug. 2009) så här: " det är mycket jag drar mig för .. som att ringa. Telefon gillar jag inte. Den är väl bra, men jag använder den inte." Drottning Margerethe av Danmark använder inte vare sig mobiltelefon eller dator, som vi fick veta nyss i en tevedokumentär. Hennes släkting, vår svenske kung, använder inte heller dator och mobil (meddelat i en tidningsintervju för några år sedan).

Själv känner jag ett helt gäng telefonfobiker. Man låter helst någon annan svara i telefon, man ringer inte gärna upp någon. För en fobiker är e-posten en välkommen räddning.

Om din vän inte ringer dig så ofta som du önskar, ha överseende med det. Fråga om han/hon känner olust inför att ringa. Då kan ni mejla varandra och träffas lite oftare istället.