Lydia Davis, miniatyrist

Någon som såg teveprogrammet Babel i går kväll? Min favoritförfattare Lydia Davis medverkade och henne hade jag förmånen att lyssna på också i torsdags när hon samtalade med Daniel Sjölin på Kulturhuset i Stockholm. Sjölin bar skrynkliga kläder och såg ut att komma direkt från en stund i lekparken med barnen, Lydia Davis hade grå långbyxor, mönstrad tröja, grå kofta och bekväma sommarskor.

Den stora hörsalen var fullsatt så det är tydligt att vi är många som uppskattar den här skarpsynta författaren som visserligen har skrivit en roman men är känd för sina miniatyrer, korta noveller som kan vara från flera sidor långa till att bestå av bara en eller två meningar. Kvinnan som satt bredvid mig hade kommit till Kulturhuset därför att hon var såld på Paul Auster som hon tyckte att hon hade något gemensamt med och en författare som hade varit gift med honom, som Lydia Davis har, måste ha något.

Lydia Davis signerar på Kulturhuset

 Lydia Davis har verkligen något. Båda hennes föräldrar var författare men själv ägnade hon sig först  åt musik -- piano, fiol och gitarr -- för att så småningom börja skriva. Först ville hon författa som Mansfield och Tjeckov (jag tror hon nämnde Beckett och Proust i teve) men ändrade sig när hon blev klar över att hon kunde skriva på sitt alldeles egna sätt, komprimerat, utan dialoger. Davis är en observatör som söker det exakta uttrycket och säger själv att hon är trist att promenera tillsammans med för hon stannar och tittar hela tiden, hon vill se alla detaljer i vad som finns efter vägen. Sjölin hade räknat till sju noveller om flugor som Davis har skrivit och ja, hon kan stå mycket länge och se på en fluga.

Hon skriver också ofta om mödrar och hennes intervjuare frågade varför. Svaret var att det är komplicerat med mödrar  -- hon hade själv aldrig träffat någon kvinna som sagt att hon och modern  hade en underbar förståelse och alltid varit väldigt goda vänner.

Det är mycket humor i texterna och Sjölin frågade om hon skrattar när hon fått till något roligt. Nej, men hon ler kanske. Ibland är det först efteråt som hon ser att det blev roligt.