Tänk att gå och vara gramse på en grävling, det trodde jag väl aldrig. Grävlingen är ju ett
snällt och vänligt djur som tar fram tofflor och nattrock, låter besökaren värma sig framför den muntra stockvedsbrasan i det trevna tjället och bjuder på en gedigen kvällsmåltid.
Men det är på vintern det. På sommaren blir grävlingen som förbytt. Då går den ut och härjar i folks trädgårdar och det skriver Kenneth Grahame inget om i Det susar i säven. Nu är det andra gången som den har gett sig på magnolian, skadat grenar och sparkat i jorden så att de omgivande pelargonerna flugit långt väg.
Grävlingen måste få finnas. Nästa gång kan den väl hugga några sniglar istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar